Chefsbrist – vem vill ta över?

I HR bloggen skriver Magnus Dalsvall om chefsbristen och dess konsekvenser.  Läs mer i SvD.

Inom fem år har 30-40 procent av alla svenska chefer gått i pension och Chefsrekryterare Bengt Lejsved tror på en stor chefsbrist då den unga generationen på väg upp inte gärna vill klättra vidare och vägrar 70-timmars arbetsvecka.

Lösningen är, som jag ser det, ledarskap i stället för chefskap. Dvs den ökade effektivitet som kommer av att ledare ikraftsätter sin personal och uppnår resultat genom andra. Vs att göra så mycket själv. 70 timmar kan komma av engagemang i vilklem roll som helst. Chefen har dock ett ansvar för att locka fram potentialen hos sina medarbetare och använda tiden klokt.

Tiden är återigen ingen begränsning, det är förhållningssättet till tid som är hindret.

DINA RESULTAT är inte SAMMA SAK SOM NEDLAGD TID!

Den andra delen har med motivation att göra, dvs vad kan chefer göra för att vara förebilder så att fler unga blir sugna på att leda?

Vill du bli en effektiv chef behöver du bli modigare – hur gör du? – Klicka här!

Ont om tid?

Är du chef? Har du någonsin sagt att du har ont om tid?

 

Låt oss titta på problemet ”ont om tid”. Det är ett olösligt problem. Tiden är vad den är och går inte att påverka. Och då är det ju meningslöst att klaga på att man har ont om den.

För det andra är det fel! Vi har inte särskilt ont om tid. Varje vecka har 168 timmar. Av dem sover vi ca 50 och sedan har vi 115-120 timmar vaken tid kvar som vi kan använda för arbetet, fritid, familj, motion osv. 120 timmar är lika mycket som tre arbetsveckor, och det är inte lite.

 

Fritt från en utmärkt bok, som jag läste 1985, som heter Vilja Välja Verklighet av Lars Wiberg.

 

Nej vi har faktiskt inte ont om tid. Vi har tvärtom ganska gott om tid, men vad är det för fel då?  

Vad är egentligen problemet bakom vår klagan om att tiden inte räcker till?

Egentligen handlar det om energi. Var och en vet att om man är trött, sjuk eller deprimerad så spelar det ingen roll hur mycket tid man har. Man får ändå inte det gjort som man skulle göra. Var och en vet också att uppgifter som känns betungande och som man skjutit framför sig pga att man ”inte haft tid” ofta visar sig ta ganska lite tid när man väl gör något åt dem.

 

Energin är den resurs som vi lever och arbetar med – inte tiden.

Och energin är dessutom, till skillnad från tiden, påverkbar.

 

Det finns två svårigheter med prioritering

Att planera är att samordna tillgången på resurser med efterfrågan så att man når vissa mål. I personlig planering är resursen ens egen energi och ofta är efterfrågan på den resursen större än tillgången. Då måste man prioritera, dvs bestämma vad som är mer angeläget och som man skall använda sin tid till. Och vad som är mindre angeläget och som man måste avstå från.

Den första svårigheten är att bedöma sambandet mellan olika arbetsuppgifter och mål.

Arbetsuppgifter i sig är aldrig viktiga, de är viktiga för att de bidrar till mål som är viktiga. Därför behöver man bedöma arbetsuppgifternas angelägenhet i förhållande till målen. Den andra svårigheten är av känslomässig natur och hänger samman med att man skall säga nej till de uppgifter som är mindre angelägna.

 

Ökad medvetenhet är en del av lösningen 

Min erfarenhet som coach är att många är omedvetna om hindren för personlig effektivitet. Mer om det i nästa inlägg.